Att längta till något man hatar.
Kategori: Allmänt
Dödsfall, oavsett om det gäller djur eller människa, går inte att jämföra med något. Man kan inte jämföra dödsfall mot någon förlorad match, mot att man råkade krocka sin bil eller att man inte vann de där pengarna på lotto. Vinna kan man, man kan komma igen efter en förlorad match och man kan köpa en ny bil men man kan aldrig någonsin få tillbaka en individ som en gång var levande. Jag är personligen inte känd för att älska mitt liv eller ens ha någon vilja att leva mitt liv tills jag en dag möter min naturliga död. Jag är allmänt känd för att totalt avsky mitt egna liv och egentligen vilja avsluta det. Men jag har djur, jag kan inte bara avsluta det. Men samtidigt avskyr jag döden för jag vet vad döden gör mot folk.
Duke, min älskade Duke, som jag tog över efter min syster ville avliva honom var min vita bittra gamla gubbe. Den bästa hund i min närhet, så som han betydde för mig. Han var egen och lite speciell på sitt sätt men så fort man lyckades riva hans mur lite så fick man lära känna en helt underbar, fantastisk liten hund. En hund som hade sina egna sätt att vara på. Jag minns alla tokryck, clownerier, glädjen, ilskan, frustrationen du gav mig. Allt var inte alltid en dans på rosor men den mesta av tiden var det definitivt en dans på rosor. Min älskade bittra gammelgubbe <3 När du väl släppte in någon i ditt liv så såg man en helt annan del av dig medan andra kunde se en liten hund.
Det sägs att en prins kommer ridandes på en vit häst. Min räddning kom i form av en vit liten hund. Utan prins. För en sådan vill jag inte ha.
Duke vom deipen brook 1999-2014
Jag vet allvarligt inte hur jag ska börja med Manson. Han kom, utan planering, in i mitt liv 2008. Cirka 1-2 månader efter pappas död. Det var inte jag som valde honom utan det var han som valde mig. Att skriva om honom just nu är så sjukt svårt, för det är aldrig långt till mina tårar. För han var mannen med stort M. Skulle jag varit katt och äktenskap skett inom kattlivet skulle det varit han liksom.
Manson visste hur man drev en till fullkomligt vansinne för att sedan gottgöra det för sig genom att bete sig på ett visst sätt. Manson kom in i mitt liv 2008 som sagt och det var precis vid skiftet att man ändrade från 8 veckor till 12 veckor.
Han var min lilla kelgris. Vart jag än låg så skulle han ligga tätt bredvid, vart jag än var så höll han mig sällskap. Vi delade alla former av kuddar, han låg gärna tätt inpå en och han kunde ge fantastiskt gosiga kramar. Han var så himlans härligt underbar. Det är han som jag mer eller mindre levde för vilket gör det extra svårt för mig att överleva. Han var mitt allt..
Han var en social liten kille som glodde på alla tills han fick vad han ville, uppmärksamhet och kel. En höjdare på att sno ens vattenglas. Alla hans jobbiga delar (som att äta plast, krafsa på alla möjliga dörrar, fönster o.s.v.) är något som jag idag faktiskt saknar. Som pesten.
Det var så himlans oväntat. Din död. Ena dagen var du stark, kry och frisk och den andra dagen var du som en helt annan katt. Väldigt sjuk. Dagen därpå död. Har inte gått en endaste natt utan att jag gråtit ögonen av mig. Sorgen efter Manson kommer nog alltid kännas lika hård. Brutal. Kunde man bett veterinären avliva mig med skulle jag ha gjort det. För sorgen inuti mig gör ont, ont som pesten. Vi hade ett speciellt band, Manson och jag.
Charles Manson 2008-2016
Jag längtar själv efter döden men jag längtar definitivt inte till att vara en anledning till att folk kanske sörjer en. Den biten önskar jag man kunde skippa. Mina djur är mitt liv, mina djur är anledningen till att jag andas. Människor är ett vidrigt släkte och det enda som jag kunnat lita på är just mina fyrbenta pälsbollar. De som alltid kommer prioriteras och värdesättas först. De som alltid kommer betyda mer än dig. Än mig. Än någon icke fyrbent pälsboll helt enkelt.
